Världen runt omkring oss är inte stabil, styret i Ryssland uppför sig oroväckande, religiösa krafter för hänsynslösa krig på flera håll, terrorn har mer eller mindre blivit ett inslag vi tvingas leva med, flyktingströmmarna är enorma, sociala orättvisor, nationer i Europa hålls från att gå bankrutt med biståndspaket o s v, o s v.
Det är mot den bakgrunden pulsen höjs på många när vi samtidigt vet att vårt eget land inte kan försvaras. Vi har inte ekonomin eller resurserna – det har ju t o m Överbefälhavaren berättat (och den normalbegåvade behöver inte lägga särskilt mycket tid på att läsa in fakta och inse hur illa det är ställt). Pulsen lär inte heller gå ner när hoten kvarstår, bristerna kvarstår och budgeten gång efter gång inte tillåter att vi ens kan komma i närheten av den absoluta miniminivån för ett nationellt försvar.
”Vi måste ingå i en försvarsallians”. Det talas än här och än där om att vi bör ansöka om NATO-medlemskap. Det är i och för sig ingen ny ståndpunkt då den har talats för länge, länge. Skillnaden nu är läget. I åratal har krafter försökt styra oss till att lämna den mossiga alliansfriheten och neutraliteten bakom oss. De har genom tiderna både synts och hörts men har inte rönt riktigt den framgång de hoppats på. Nu när vårt försvar och vår förmåga slaktats så till den milda grad, hoppas de komma längre. Kanske hela vägen. Vi skulle inte bara få hårda kompisar, vi skulle även tjäna en hacka på det! I Svenska Dagbladet presenterades förra året lite siffror: Sverige satsade årligen 41 miljarder kronor på försvaret. Det motsvarade 1,15 procent av vår BNP. Målet i NATO är att medlemsländerna ska lägga två procent var av sin BNP på försvaret. Enligt NATO är det dock inget krav hugget i sten men för att nå upp till Danmarks och Norges låga nivåer på 1,4 procent vardera, skulle det kosta oss ytterligare 9 miljarder per år. Men då räknar NATO-förespråkaren iskallt med att den vansinnigt låga nivå av försvarsmakt vi har, som vi vet är fel och som vi klagar över, plötsligt skulle vara okej. Att mängden personal, materiel, utbildning och övning magiskt inte längre behöver justeras. Det kommer att kosta betydligt mer. Det är säkert bra killar och tjejer i NATO men jag har svårt att tro att de kommer att postera rikets gränser, våra farvatten och vårt luftrum, bevaka viktiga positioner eller ombesörja djupförsvar. Det torde i grund och botten fortfarande vara vår egen förbannade skyldighet.
Alternativet då? Om vi istället fick kapital till Försvarsmakten motsvarande två, kanske 2,5 procent BNP, skulle vi då själva klara av att försvara hela vårt land? För det är det det hela primärt handlar om – inte missionsverksamhet o dyl. Kanske, men det kräver troligen också att den allmänna inställningen förändras, att vi jobbar på att få tillbaka vår nationella stolthet och vår försvarsvilja. Jobbiga bitar, särskilt som regering och riksdag av olika färg de senaste årtiondena aktivt nermonterat inte bara vårt försvar utan även viljan. Är det inte värt att vi tar oss i kragen och gör ett försök iallafall?
