Problemet med vanligt folk som fotograferar och filmar på olycksplatser är väl känt och ett problem. Det kränker den eller de som är skadade eller i fara, stör räddningspersonal och andra som gör något för att hjälpa och det försvagar hela samhällets syn på empati och hjälpsamhet.
Hur blev det så här? Varför störa och vara i vägen istället för att rädda eller åtminstone kliva åt sidan och lämna platsen? Har medborgarna i takt med den tekniska utvecklingen blivit känslokallt morbida och måste dokumentera för sitt sjuka nöjes skull? Nej, en sannolik drivkraft tycks vara medias ökande jakt efter allmänhetens bilder. Ett publicerat mobilfoto från en olycka kan betyda en rejäl summa i ersättning och då flera fotograferar på samma plats måste man gå lite längre för att få bilden som imponerar på pressens redaktörer och inkasserar slantarna. Den här nya ordningen går så bra att tidningar på sina håll kunnat dra ner på sina anställda pressfotografer.
Det har föreslagits lagstiftande för ökat civilkurage men att med lag få folk att hjälpa istället för att ta bilder och filma är både problematiskt och troligen något som skulle få väldigt liten effekt.
I senaste numret av tidningen Tjugofyra7, som bevakar utvecklingen inom Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ansvarsområden, tar man i två artiklar upp det här otrevliga fenomenet som kommit till på senare år och tycks eskalera. Den ena tar upp problemet med just närgånget fotograferande av bl a olycksoffer samt de så kallade drönarnas intåg vid olyckor och insatser.
Fotograferades blödande på olycksplats
Läs även Semper Miles artikel: Kontroller kan vara så mycket mer
