Den samlade svenska insatsen i Afghanistan ska utvärderas. Ett gott beslut som kan förklara och säkra erfarenheter m m, bland annat till grund för framtida beslut men kanske framför allt för att utröna hur beslutsfattarna agerat och ansvarat för vårt mångåriga uppdrag samt effekterna av det både nationellt och internationellt.
På ledarsidan i Svenska Dagbladet ställer Claes Arvidsson frågan om det var värt det. ISAF, med ett 40-tal samverkande stater, har avvecklats och överlämnat ansvaret till den afghanska regeringen. En summering är på sin plats. Det ÄR vi skyldiga de ca 9000 svenska soldater som kämpat där för freden, Sveriges befolkning och för FN samt Afghanistan. Att ställa upp för människor i nöd är ren heder och vi har minst sagt gjort vad vi kunnat. Tack alla 9000. Stort tack!
Insatsen har kostat sju stupade, fem svenskar och två afghanska tolkar i vår tjänst. I pengar har den militära insatsen kostat 10 miljarder kronor plus bidrag på en miljard i humanitärt stöd och fem miljarder i bilateralt bistånd (projekt, program och budgetstöd). Vidare finns utlovade 8,5 miljarder kronor för perioden 2015–2024 på notan. Det har även kostat i form av att den svenska Försvarsmakten under ca 14 år ändrade fokus mot att vara en internationell aktör samtidigt som det nationella försvaret fått stå tillbaka. Det fanns ju inget hot.
Nu ska det här alltså utvärderas. Claes Arvidsson, SvD, avrundar:
”Utredningen består av den socialdemokratiske riksdagsledamoten Tone Tingsgård. Hon var partiets försvarsetta i riksdagen 1998–2006 och således inte bara ledande i avvecklingen av det svenska nationella försvaret utan också beslutsfattare när det gäller Afghanistan. /../
Ambitionen är att omfånget av insatsen ska ’återspeglas’ och resultatet ställas i relation till politiskt fastställda mål.
Våra Afghanistanveteraner hade förtjänat bättre. Mer respekt.”
