Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten

Det rekorderliga folket

Med stor glädje publicerar vi Johan Kylanders mycket pricksäkra och medryckande text om de vanliga människor som solidariskt utgör Hemvärnet, en viktig del av Sveriges försvar.

– Vi, åtta grönklädda, springer hukande fram mot åsen och ålar oss upp i eldställningar mot fältet på andra sidan. Gruppchefen ger kortfattade order. ”Karlsson, observatör, ställföreträdaren, med mig – framåt.” Tre par ögon blickar ut över slagfältet. ”Bevakningsområde mellan vägslutet och gattet. Sätt att tillkalla chefen: hojta. Eld öppnas om fienden framrycker mot oss på fältet. Frågor? Repetera. Bra: observera! Ställföreträdaren: placera andra omgång till höger med granatgeväret till vänster. Eld mellan berg i dager och gattet. Samtidigt eldöppnande på mitt kommando. Frågor? Repetera! Verkställ!”

Vi, åtta vanliga grabbar och tjejer, tar plats och gör oss beredda att försvara en bit av Sverige i hastigt intagna eldställningar. Kulsprutan till vänster, granatgeväret i mitten. ”Utgångspunkter för målangivning: rakt fram, berg i dager, benämns Berget, 200 meter. Vallen till höger om vägslutet, benämns Vallen, 300 meter. Ensamma trädet till höger om åsen, benämns Trädet, 250 meter.”

Upp klockan sex i det ångande tältet. En natt på svagt sluttande stenig mark som inget liggunderlag kan göra mjukt. Gnugga sömnen ur ögonen och dra på kängorna. Kroppen protesterar när stridsutrustningen krängs på, femton kilo extra att bära. En hastig frukost, toalettbesök, därefter avfärd.

Vi är hemvärnssoldater. Åtta dagar om året plus några frivilliga helger samlas vi för att öva och förbereda oss för försvaret av allt vi håller kärt, liksom försvaret av dem som inte vill veta av oss. Våra motståndare är inte bara den luftlandsatta specialstyrkan på andra sidan kullen. Våra motståndare är också alla dem som tycker att vi borde lägga ned vapnen och låta motståndaren promenera in och ta över vårt demokratiska samhälle utan strid.

Vi är vanligt folk. Jag blickar ut över min AK4 och betraktar dem. En smed som lyckligt förkunnar att delikatessdiskens skinka är godare och billigare än den färdigförpackade. En luttrad Afghanistanveteran som ägnat år av sitt liv åt att skydda fjärran civilbefolkning mot talibaner. En ICA-föreståndare som lämnat butiken i medarbetarnas händer under fyra dagar för att bära vatten och storma genom skogen. Vi är rekorderligt folk, drivna av plikt och gemenskap.

Observatören rapporterar att fienden framrycker. Vi besätter eldställningarna. En dånande gemensam salva rullar ekande över fältet. Afghanistanveteranen sätter fyra av fyra granatgevärsskott mitt i prick på det rörliga målet, till stridsdomarens och arméinspektörens förtjusning. Kulsprutan och AK-skyttarna sveper ned sina mål med välriktad eld. Om fyra minuter kan vi räkna med att få fientlig granatkastareld på oss. ”KSP, förflyttning!” – ”GRG, rök färdiga!” – ”KSP klar!” – ”GRG, rök ELD!” – ”KSP bakåt!” – ”Första omgång bakåt!” – ”Andra omgång förflyttning!” – ”Andra omgång bakåt!”

Flämtande samlas vi hundra meter bakom åsen. Vi har gjort vårt. Vi fortsätter att göra vårt, medan de därhemma lägger flintastekar på utegrillen, tittar på Melodifestivalen, låtsas som om ingenting händer i världen.

Varför? Är vi ensamma om insikten att Sverige är värt att försvara? Varför är det tomt i värnet bredvid? Ni andra, ni som drar nytta av vårt engagemang, när ska ni vakna och förstå att vår bräckliga vardag inte är så trygg som den verkar? Att allt kan raseras för att ni inte orkade bry er?

Det finns många sätt att visa sin vilja och medborgerliga förmåga. Ett av dem, kanske det mest påtagliga, är att offra några dagar varje år för det gemensamma försvaret. Var så säker på att du behövs. Ditt solidariska engagemang börjar här.

/Johan Kylander

Läs även Semper Miles artikel: En kamp för det goda